Dagen då Alfred kom till världen.

Nu har jag äntligen skrivit ner Alfreds förlossningsberättelse. När jag skrev ner Alexander försökte jag hålla den så kort som möjligt och tog inte med så mycket detaljer. Så tråkigt nu i efterhand, man minns ju så mycket mer då. Så denna gången skrev jag ner allt som hände den dagen, i alla fall det vi minns!



Det började egentligen redan på fredagen den 10 juli. Jag kände på eftermiddagen att det rann till i trosorna. Men om man varit höggravid så vet man att det inte är så lätt att veta om det är som man haft svårt att hålla tätt eller en kraftig flytning eller om det är lite fostervatten. Dagen gick och trosskyddet var blött varje gång jag bytte men jag visste fortfarande inte om det var vatten som läckte. Jag velade hela kvällen om jag skulle ringa in till förlossningen eller ej. Kl 23 tyckte Daniel att jag tjatat nog så jag ringde in. Vi fick en tid till kl 9 morgonen efter, den 11 juli.

Vi körde och lämnade Alexander och Selma hos farmor och farfar och sa till Alexander att vi bara skulle åka och handla. Jag ville inte säga att vi skulle till sjukhuset, vet inte hur han hade reagerat.

När vi kom till förlossningen fick vi gå in på ett undersökningsrum. Barnmorskan satte ctg på magen för att mäta bebisens hjärtljud och mina sammandragningar. Det var rätt drygt att ligga där och vänta, vi hade dumt nog inte köpt med oss något att läsa. Efter en nästan en timme gick Daniel ut för att fråga när läkaren skulle komma. Snart blev svaret. Hon kom ytterliggare en timme senare. Jag blev undersökt ”där nere” och läkaren tog ett prov som skulle visa om det var fostervatten jag läckte. En stund senare kom svaret att det var positivt. Hon kände på min mage och såg fundersam ut. Hon tyckte att bebisen fortfarande var rörlig. Läkaren gick och hämtade en ultraljudmaskin och det räckte med en titt på 5 sekunder sen sa hon ”Ja, han är rörlig. Du får bli kvar här och har inte förlossningen satt igång inom 3 dygn sätter vi igång dig. Det finns en risk att navelsträngen kan ramla ner före barnet om du är uppe och rör på dig så du får ligga ner och bara gå upp för att kissa. När du varit uppe får du ringa på klockan så kommer barnmorskan och lyssnar på bebisens hjärtljud”. Vilken chock jag fick! Det bara brast för mig och jag blev jätteledsen. Det var inte alls så här jag hade planerat det. Jag hade ju inte fått någon hejdå puss från Alexander och vi hade ju sagt att vi bara skulle till affären. Jag hade inga saker med mig, bb väskan var inte färdigpackad, mobilen var inte laddad. 100 saker snurrade i huvudet. Daniel tröstade vad han kunde och sa att nu vet vi i alla fall att vi har en bebis inom 3 dygn…

Daniel körde hem med en lista på saker som skulle göras. Mat och kläder skulle packas till Alexander. Som tur var hade jag skrivit en lista på saker som skulle i bb väskan så det var ganska lätt för honom att packa den.
Under tiden låg jag där i undersökningsrummet och hade absolut inget att göra. Daniel hade hämtat in en Allers tidning från februari till mig så den lusläste jag. Jag fick lite lunch vid 12 och försökte sedan vila lite. Då hade jag regelbundna sammandragningar ca var 5-6 minut och de började kännas lite. Men när jag la mig på sidan försvann de…
Vid 15 var det skiftbyte. Min barnmorska på Citykliniken brukar ibland ta något pass på förlossningen och konstigt nog var det just den dagen hon hade valt att jobba. Det blev en riktig överraskning! Först kändes det lite märkligt, skulle hon kanske förlösa mig? Men sen var det helt perfekt, hon kände ju till mig och jag henne. Det blev en väldig trygghet.
Vid 16-tiden gick sammandragningarna över till värkar. Dessa kom ca var 3-4 minut men var fortfarande väldigt svaga, någon enstaka fick jag andas mig genom men annars pratade jag på som vanligt.
Daniel kom nog någon gång vid 17-tiden. Han hade goda kokostoppar och muffins med sig som jag mumsade på. Vi satt och läste tidningar och löste korsord och bara väntade.
Lite jobbigt att inte veta hur vi skulle planera med Alexander och Selma. Skulle Daniel åka hem ikväll, skulle förlossningen sätta igång under natten så han fick köra tillbaka? Det var många frågor som snurrade.

Efter ett tag fick vi byta rum till ett riktigt förlossningsrum. Egentligen skulle vi få ligga på en avdelning men det var fullt men det gjorde oss inget.
Vi började båda bli väldigt hungriga så Daniel gick och handlade varsitt hamburgaremål. Under tiden kom barnmorskan och tittade till mig. Jag sa att värkarna kom ca var 5 minut började kännas i ryggen nu. Egentligen vill de inte undersöka en för mycket vid vattenavgång pga infektionsrisken men det brydde sig inte barnmorskan om (tur det). Jag var bara öppen ca 2 cm men barnmorskan tyckte att de skulle ta hål på fosterhinnorna så att förlossningen kunde komma igång ordentligt. Ok sa jag, då gör vi det. Precis när hon öppnade dörren och skulle gå ut ur rummet kom jag på att Daniel var ju och handlade mat. Lite pinsamt blev det när jag frågade om vi kunde vänta tills vi hade ätit. Tänk om Daniel skulle komma med mat när förlossningen var i full gång. Haha.
Daniel kom med maten men det var inte helt lätt att få ner. Kändes väldigt konstigt att veta att om bara några timmar har vi en till son. Vi satt och gissade på hur lång tid det skulle ta. Jag trodde ca 4-5 timmar men Daniel gissade på ca 10 timmar.

När vi ätit kallade vi på barnmorskan som hade en kollega med sig. Daniel gick ut ur rummet, vi tyckte inte att han behövde vara med på detta.
Min barnmorska tog hål på hinnorna medan den andra tryckte på sidorna av magen för att bebisen skulle komma in i kanalen. Om hon inte hade gjort det hade kanske navelsträngen hamnat före. Det var inget bekvämt överhuvudtaget! Det började rinna fostervatten ur mig, barnmorskorna blev alldeles förvånade över hur mycket det kom. De undrade om det verkligen var fostervatten jag läckt tidigare eftersom det kom så mycket nu…
Det tog inte mer än 30 sekunder förrän jag fick första värken. Den kom så plötsligt och var så stark att tårarna började rinna. Samtidigt höll barnmorskorna på att böka med att byta draglakan i sängen. Jag hann ha 3 fruktansvärda värkar innan Daniel kom in i rummet. Han blev alldeles paff över att det satt igång så fort. Han satte sig bredvid mig i sängen och höll min hand. Vilken tröst det var. Förlossningen gick från 0-100 på bara några sekunder. Den var verkligen i full gång nu.
Det tog inte lång stund förrän lustgasen kom fram. Det blev min räddning. Jag kom snabbt på ett sätt att andas i masken (ett ”förbjudet” sätt). Jag andades in i masken och ut bredvid den. På det sättet fick jag ut luften ur lungorna fortare än om jag andats ut i masken och kunde fortare dra in mer lustgas.
Barnmorskan frågade om jag ville ha en petidinspruta (morfin). Jag frågade om jag kunde få eda i stället men hon tyckte inte det var en bra idé eftersom jag behövde starka värkar då bebisen var så stor. Jag fick min petidinspruta men ganska snabbt fick jag motgift för den (det måste man få annars kan barnet bli väldigt slött). Förlossningen gick så himla fort att den inte ens hann verka.
Jag hade stenkoll på ctgapparaten och kunde tajma lustgasen bra. Det blev väldigt jobbigt när värkarna gick in i varandra och jag fick ingen paus.

Efter ca 40 minuter kände jag krystvärkarna komma. Jag satt på sängen med Daniel bredvid mig och det var han som märkte det först. Han sa till undersköterskan att nu krystar nog Petra. Gör du det frågade hon? I min lustgasdimma visste jag inte riktigt vad jag gjorde och kände. Fick vänta in en värk till innan jag var säker, visst krystade jag. Jag satt där på sängen och lät kroppen sköta sitt i ca 15 minuter. Sedan gick undersköterskan och hämtade barnmorskan som gjorde en ny undersökning. Hon sa till mig att jag var tvungen att sluta krysta eftersom jag inte var öppen tillräckligt. Det var så himla svårt att hålla emot när dessa krystvärkar kom. Jag snabbandades genom dem och tydligen fungerade det. Jag kämpade emot i 10 minuter innan jag äntligen fick lov att börja krysta. Det tog inte många minuter förrän det gjorde så in i helskotta ont. Det måste ha varit när halva huvudet var ute och halva var inne. Fyyy tusan vad ont det gjorde. Det var det värsta under hela förlossningen. Jag skrek till barnmorskan att hon skulle ta ut bebisen. Hon sa till mig med väldigt bestämd röst att du måste sluta skrika och krysta istället för vi måste få ut honom. Jag tog i för allt vad jag var värd och tjoff sa det och lille pojken var ute. Han var alldeles blå på hela kroppen. Barnmorskan gnuggade och gnuggade honom. Hon la honom hos mig och undersköterskan fortsatte och gnugga. Han var så blå, så blå och sa ingenting. Vi blev väldigt rädda en stund.
Barnmorskan klippte själv av navelsträngen, det kändes lite panikartat.
Plötsligt hör vi de underbara ljuden från vår nyfödde lille son. Åh så skönt det var att höra. Hon kravlade sig direkt upp till bröstet och började suga. Vilken stark liten kille!

Barnmorskan undersökte mig och berättade att jag hade en pytteliten bristning men den var så liten att hon inte gjorde något vid den.
Barnmorskan och undersköterska drog sig undan och lämnade mig och Daniel och vår underbara son själva på rummet. Det kändes så märkligt för vi var alldeles pigga båda två. Tänk, hela förlossningen från start till mål hade tagit 1 timme och 15 minuter. Jag som trodde att det skulle ta minst 4-5 timmar och Daniel 10 timmar!
Vi låg där och mös och Daniel skickade iväg en massa sms och berättade att vår son hade kommit. Sen gick jag och duschade och Daniel klädde på lille pojken. Sedan fick vi de fina mackorna med champagneglas med äpplejuice i. Så klart stod det en svensk flagga på brickan med.

Bilder från den underbara dagen

I undersökningsrummet med ctg på magen kl 9.30.

Daniel i gynstolen (första och sista gången)!

Sista hamburgaren på väldigt länge =)
Kl är 20.00.

Kl är 20.20. 5 minuter senare tog bm hål på fosterhinnorna och förlossningen var i full gång.

(Det ser ut som att jag har ont el är trött men jag blundar pga blixten) =)

10 minuter efter att hinnorna togs hål på fick jag träffa min bästa vän, lustgasen. Den satt klistrad vid mitt ansikte resten av förlossningen =)

Här är kl 20.40.

Kl är 21.25. Jag kämpar emot krystvärkarna.

Daniel står vid min sida och hjälper mig igenom varje värk.

Kl är 21.47 och Lille Alfred är 5 minuter gammal.

Han har fått upp färgen ordentligt och skriker fint.

Lyckliga 2 barnsföräldrar!

Underbara fikat!

Pigga, mätta och glada!